Självklart kan man vara utan en person man aldrig trodde man kunde leva utan, det handlar om att man inte vill. Att kunna krockar med viljan och förvirrar, vilket inte är så konstigt eftersom de båda orden gör det så rätt och fel samtidigt som enkelt och svårt. Jag står numera utan en trygghet och en person jag älskade i över 2 år som lämnade mig heeelt onväntat, det gör mig så sjukt arg. Att göra något utan förvarning är att förstöra mig, men att inte hjälpa mig efteråt överhuvudtaget är att krossa mig och jag avskyr att jag låtit någon annan riva sönder mig.Jag vill vara stark, oberoende och jag vill inte vara sönder inuti.

Ni som läser psykologi vet att det finns något i kroppen som heter försvarsmekanismer, en av de är förneknelse. Något vi gör omedvetet men hjärnan gör medvetet för att hjälpa oss att klara oss ur svåra situationer. Jag vet inte om jag förnekat att detta hänt eller om jag just nu lever som om de två senaste åren i mitt inte hänt. Jag har knappt gråtit, för jag har inte orkat och varit för arg för att göra det helt enkelt. Men jag har nu insett att det går inte att förneka, för sanningen kommer alltid tränga sig igenom ens förnekelse förr eller senare. Man kan tro att man kan hålla uppe en sån stark fasad, men bakom alla fasader finns det sprickor och de kommer att förstöra vad du försökt att hålla uppe. Livet blir inte bättre för man låtsas, snarare tvärt om. Men det är väl lättare sagt än gjort. Säger bara att ni inte ska göra samma misstag som mig, ta ingen förgivet, någonsin. Vilken dag som helst kan den försvinna, men glöm inte ta vara på tiden innan det är försent. Man ångar så mycket sen. Jag har förlorat men jag har älskat och gjort mitt bästa hela tiden men jag får nog själv börja ta till mig av orden att man aldrig ska försöka få tillbaka någon som en gång valt att förlora en, även om man saknar den bästa delen av sig själv och den där tryggheten

 

skrivet av: LovisaBarkman