Jag vet inte vad jag ska börja eller säga, försökt skriva ner och få ur mig allt men går inget vidare bra. Allt känns just nu bara helt jävla meningslöst, jag har knappt ingen ork till något just nu. Jag försöker hålla humöret upp för att inte göra allt värre men inom mig håller jag fullständigt på att falla sönder. Liksom vad ska man göra när ens ena halva slitits bort från en? och vad ska man göra när det inte finns så mycket kvar av en och det värsta av allt är att man vet att man inte kan göra ett skit åt saken? Och när allt man ser och tänker på påminner mig om han just han och alla jävla minnen vi byggt upp tillsammans. Det enda jag har i tankarna just nu är hur jag ska klara detta och hur jag någonsin ska hitta tillbaka till mig själv igen för just nu känns det ganska hopplöst. Han va liksom en stor del av mig, det va han jag kom till så fort det va något, han var inte bara min kille utan även min bästavän. Att ha älskat och känts sig trygg i nästan två år till att det bara är slut är det värsta jag varit med om någonsin.. Det är nu i efterhand man verkligen känner hur satans lycklig och glad man var, just då trodde jag aldrig att något skulle kunna komma emellan oss någonsin eller att jag skulle få gå igenom detta, just då kändes det som att det skulle vara vi förevigt men jag hade fel, helt jävla fel. Och det är lätt att säga " gå vidare " " du kommer hitta någon annan " men någon som inte varit med om samma sak kan inte ens föreställa sig hur det är att gå igenom något sånt här.. Men jag har iallafall lärt mig att man ska ta vara på tiden innan det är för sent för rätt som det är så är det helt jävla slut.